hopplöst jobbigt sockmönster

Jag tyckte (och tycker) att Tintern Abbey-sockarna är så vackra, och att det verkade kul att pröva en ny teknik. MEN:

- den nya tekniken var knölig att förstå och resultatet blev fult, och jag fick göra om tån flera gånger. nu är det hjälpligt ok.

- hälen var helt omöjlig att förstå, då maskantalet inte var utsatt. På första hälen blev det rätt, men på den andra fick jag inte till det alls. Så nu måste jag repa och göra om.

- övergången till skaftet är också luddigt beskrivet, så det är också en sådan där punkt som gör att arbetet blir liggande eftersom jag behöver ha tid och fokus för att förstå hur jag ska göra.

Ska försöka ta nya tag i helgen, under mellofebern på lördag kväll, och se om jag kan komma till det vackra spetsmönstret. Det vore skönt att komma till avslut, och konstatera att jag inte gillar The Sherman method. Jag vill ju bara ha ett enkelt och fungerande tå-upp-mönster!

En ej ok häl.

att komma fram till ett beslut

Maj månad har varit kall och regnig, och stickandet har bara innehållit motgångar. Ska strax skriva mer om de jobbiga sockarna som jag harvar på med, men först om maj månads UFO, en randig kofta, som jag ville färdigställa innan sommaren.

Koftan har blivit liggande, och varje dag jag har gått förbi projektet har vi tittat snett på varandra. Och till slut kom jag på varför jag inte vill slutföra den: stickorna stl 3 funkade inte alls med det gråa Design Club Duo merino, som är ett 3ply garn (light fingering) och midjemudden är alldeles för gles för att vara snygg. Att randa med ett Noro sockgarn funkade inte heller, det blev liksom fissligt, tunt och glest. Jag gillade helt enkelt inte resultatet, och har inte upptäckt det ordentligt förrän nu.

Så på en tågresa mellan Karlstad och Göteborg satt jag med projektet i knäet och funderade på vad jag skulle göra. Jag tänkte på andra UFO-projekt som några i UFO-gruppen har repat, och jag tog mod till mig och började repa jag med.

När tåget hade passerat Falkenberg var jag äntligen färdig, och under tiden hade jag hunnit sitta och tänka på andra koftor som jag vill sticka med dubbelt duo-garn, och i olika gråa nyanser istället. Och med ett löfte till mig själv om att det ska föregås av provlappar!

Nu när projektet är upprepat är jag bara lättad, och glad att jag kan använda garnet till andra projekt istället.

Vorfreude

Min favoritdesigner för sjalar har precis annonserat att det blir en ny mysteriestickning i sommar. En sjal i två färger, och jag har bestämt mig för att använda något av det jag har i lager. Det blir en kombo jag hoppa ska funka: Malabrigo Sock Terracotta som huvudfärg, och Aguas som kontrast.
Alldeles oavsett hur sjalen blir sedan, vet jag att jag kommer att njuta av att sticka med det mjuka och spänstiga garnet.

Det är något alldeles speciellt att få förbereda och fundera inför ett projekt som man vet kommer bli spännande och lärorikt. Jag kan gå och titta och klämma på garnerna flera gånger om dagen, och fundera över hur sjalen kommer att se ut när den är klar.

... fjärde, femte, sjätte försöket

Det var lite knöligare och svårare än vad det såg ut att använda Sherman-metoden, och de svartvita bilderna på mitt utskrivna mönster gjorde det inte lättare att se hur garnet skulle ligga och var det skulle plockas upp.

Först fick jag hål i tåkanten, och jag fick repa upp och göra om. Men det blev fortsatt fult.

Då började jag googla på tutorial för att kunna se en videosekvens, och hittade dessa tydliga instruktioner för rätsidan och avigsidan.

Så upptäckte jag att jag missat hur garnet skulle ligga när jag la upp maskorna - jag la garnet utifrån och in, istället för inifrån och ut,  vilket resulterade i en avigkant. Så jag fick googla en tydligare instruktionsvideo igen till Judys magic cast on, och då gick det bättre.

På den högersta sockan kan sömmen ses längs kabeln. På den vänstra kan visserligen en övergång skönjas där de upplockade maskorna har börjat stickas, men de kommer att finnas på undersidan av foten och stör därför inte.

När man inte riktigt vet vad man gör, men gör det ändå

Jag prövar ett nytt sätt att sticka sockar från tån upp, ett mönster som heter Tintern Abbey, och som stickas med korta varv. Jag följer instruktionerna och gör som där står. Just nu förstår jag inte riktigt hur allt hänger ihop, och det är en lätt hisnande känsla att ändå lita på mönstret och våga tro på att det kommer att bli rätt. Den intellektuella förståelsen och händernas förståelse har inte smält samman ännu, men jag vet att det kommer när första tån är klar om några dagar.

Sherman-metoden kallas tån och hälen i det här mönstret, där korta varv används.

Oyster shawl

Nu är min vårsjal klar, och den är så vacker att jag knappt vågar använda den eftersom den snart kommer att bli skrynkligare. Planerar att använda den som plagg på en föreläsning på torsdag.

Lördagslyx

Brunch med barnen, sedan en stund med egentid: Assamthe i koppen, på P1 ett reportage om svarta svanar (händelser som är omöjliga att förutse) och lite stickning. Helgen börjar fint.